Om man tittar tillbaka på livet....usch det där lät jävligt deprimerande, och början på ett självmordsbrev. Så får det inte vara.
Vad jag menar är, att när jag tittar på bilder från år tillbaka och upplever de minnena som kom med dessa bilder, så inser jag varje gång hur mycket jag har förändrats. Och de största förändringarna behöver man inte gå långt bak i tiden för att hitta.

För bara tre år sedan så var jag en helt annan människa. Jag hade problem med att lita på folk, jag sökte desperat efter bekräftelse genom att vara så annorlunda jag bara kunde, jag hade dåligt självförtroende, över min vikt, längd och mitt ursprung, och det var sällan man såg mig le på bild eftersom jag skämdes över mitt leende. Jag kommer ihåg när jag, Camilla, Elin och Ida var på "modellfotografering". Jag blev hela tiden tillsagd att jag skulle le med hela munnen, visa tänderna lite, men jag kunde inte eftersom det var en mental blockering i min hjärna. Det var helt enkelt omöjligt.

Nu påstår inte jag att jag på något sätt har blivit en bättre människa bara för att tre år har gått och jag inte längre är 16 och ung. Jag är fortfarande omogen och självisk och jag kommer nog alltid att ha ett attitydsproblem gentemot auktoriteter, men vad jag menar är att jag nu har lite bättre självförtroende, struntar i att klackskor gör mig längre än många andra, över att jag inte har de fylligaste läpparna, över att min kropp inte är slank och vacker, eller att jag är asiat. Ingenting av det som jag alltid har mått så dåligt över, är mitt fel. Visst, jag kan börja träna, men jag kommer inte att bli smalare för det, jag är inte byggd för den smalhet samhället vill att jag ska ha. Men vad fan spelar det för roll?

Jag är en galen kines, och jag är stolt över det!

Det finns ju vissa talesätt om styrka. Nietzsche sa "That which not kill us makes us stronger". Eller på ren svenska, Det som inte dödar oss gör oss starkare, och jag har för mig att en viss Britney Spears la till med; Now I'm stronger than yesterday.

För tre år sen hade jag inte upplevt det nittonåriga jag har upplevt. Sextonåriga jag hade precis börjat inse hur livet kan vara, hur underbart det är att vara lite äldre och lite bättre, men också hur saker och ting aldrig förblir var det en gång var, utan ständigt är i rörelse och förändras. Nittonåriga jag har genomgått så mycket mer. Hon har krossat hjärtan och fått sitt hjärta krossat, hon har förlorat fler vänner än hon någonsin gjort på en och samma gång, men också insett vad vänskap är och hur skört det kan vara. Hon har sett sina föräldrar genomgå en skilsmässa, och sett hennes pappa ge sig av för en andra gång i hennes liv. Hon har sett två hundar avlivas inom en tremånadersperiod, och sett sin mamma kämpa sig igenom livet. Hon har förlorat oskulden, hon har festat upp pengar hon inte har, och pengar hon borde lägga på viktigare saker. Hon har gjort saker som hon ångrar, och saker hon önskar hon kunde göra igen. Hon har varit i England tre gånger, och hon har insett vad hon vill göra med resten av sitt liv.

Det är mer än vad Sextonåriga Kim någonsin åstadkom med sitt liv, så hon kan ju bara slänga sig i väggen.

/end of sappy realization in the middle of the night