När jag promenerade från bussen hem till tristessen i hemmet så tänkte jag på André. De må verka konstigt att jag skulle tänka på honom så där helt utan kontext, men faktum är att något han har sagt har printat sig in i mitt huvud och jag kan helt enkelt inte släppa det.

Som de flesta vet (i alla fall de som läser den här bloggen, eftersom det består av 90% vänner och bekanta, kan jag tänka mig) så har jag fått någon form av knäpp i huvudet om att jag inte ska dricka alkohol. Eller snarare att jag inte vill dricka, något som har uppenbarat sig för mig efter den där väldigt jättedåliga kvällen på Marion's.

I alla fall, poängen är att jag följer med ut ändå, jag håller samma tempo och jag spenderar all min tid sittandes i en bar och tittar på när mina vänner häver i sig alkoholhaltiga drycker av alla olika slag. Vilket tar oss till det André sagt.

Vi satt på Treat en gång, dagen innan jag skulle åka till Thailand, och då hade han redan sagt det han sa en gång innan, men bara det faktum att han lyckades säga det igen gör det värt för mig att ta upp. Komplimenterande så sa han till mig att jag är en av de få personerna som går att tåla nykter när alla andra är fulla (Nu sa han ju det full och inte alls med de orden, men principen är densamma).

Detta har jag gått och tänkt på ända sen dess, och antagligen undermedvetet sen innan. Jag trivs nykter, jag har kontroll, jag vet vad jag gör, jag sparar pengar. Det finns egentligen bara positiva saker med att inte dricka alkohol. Där kan man tro att jag saknar att bara totalt lämna mig åt mina känslor och lustar, och det är där min tanke ligger just nu — jag gör det på något sätt utan alkohol. Jag blir galen, jag står och skriker av lycka, jag dansar som en tok, jag säger konstiga saker.

Betyder det att det är fel på mig som uppenbarligen är lika fucked up i huvudet nykter som alla andra är efter lite för många öl, eller betyder det bara att alkoholen är onödig om man har rätt inställning till livet?

För att vara ärlig tror jag att det är en blandning av båda.

Tanken slog mig bara helt plötsligt igår natt när jag och Sturk låg och filosoferade i min mammas säng. Det är fan julafton imorn! Hur sjukt är inte det? Det kändes bara så overkligt att här låg och försökte sova efter en afterwork, dagen innan julafton.

Förra året satt man ju ihopkrupen och kollade på tv typ, men nu är livet ändrat! Tjolahejtjolahopp

"Är glaset halvtomt eller halvfullt?"

Beroende på vad man svarar på denna för alltid ställda fråga så ska personen tydligen kunnas läsas av. Om man tycker att glaset är halvtomt kan man räkna den personen som en negativ själ, och en positiv om glaset ideligen är halvfullt.

 

Personligen tycker jag att det finns en annan logik till det. Om man redan har druckit ur glaset så har man ju tömt halva, vilket då gör glaset halvtomt. Men om man bara har fyllt det till hälften, vilket då gör det halvfullt.

Get it?

Vanligtviss så tittar inte jag på Grey's Anatomy, har inte riktigt funnit mig tillrätta i serien som är som så många andra serier om sjukhus. Men idag, när slödagen of DOOM tornar upp sig framför en, och jag ligger inlindad i mitt duntäcke och läser Harry Potter / Facebookar, så orkar jag inte riktigt sträcka mig efter fjärkontrollen. Femman har gått på sedan Biggest Loser (det var då jag kom in i bilden), och när Grey's kom på orkade jag inte ens tänka på det.

Men jag satt där och drog blicken ofrivilligt till TV:n och även fast jag fortfarande inte förstår förälskelsen, så insåg jag hur deras relationer mellan varandra påminner om våran. På något sätt är alla huvudkaraktärerna involverade med varandra, och det finns vissa som har haft mer än en älskare inom arbetet. Känslor brinner samtidigt som de räddar liv (nu kan man ju inte påstå att personalen på globen räddar liv på något sätt, vi är snarare anledningen till död). Det var på något sätt väldigt komiskt, eftersom så mycket händer i det incestliv vi lever på vårat jobb.

Satt och tittade igenom en gammal deviantART och upp kom bilder på Angel, och det var som ett slag i magen. Det har snart gått ett år sen de försvann, och jag tänker inte på dem så ofta som jag borde göra, men just nu, 03:25 på morgonen så insåg jag hur mycket jag saknar dem.
Jag saknar sättet som Angel grävde ner huvudet i knäet när hon ville bli kliad, och sen grävde ännu djupare om man slutar. Och hur hon alltid la huvudet på sne när man sa något till henne som hon inte förstod.

Och jag saknar hur Undis morrade när man kelade med henne, och sen morrade när man slutade. Jag saknar hur hon alltid trängde sig för att få en bättre plats när man kelade, och hur hon alltid strosade iväg för sig själv när man var ute på promenad.

Usch. De var aldrig en större del av mitt liv utanför livet om ni förstår vad ni menar. Hundar har aldrig varit min passion utan de har bara strosat omkring i huset, bara varit där, men för mig har det alltid räckt. Och nu när de inte är det längre, så är det faktiskt ganska tomt.

Usch, usch och dubbelusch