Klar med tredje rättningen av Issues. Redo för att skriva in allting på datorn igen och därmed rätta den igen. Men sånt är livet. Sen kanske jag kan börja försöka få den publicerad också. Tjoho!

Fast inte så duktig! Jag skulle vilja säga att jag spenderade hela dagen och hela natten med att sitta och stenhårt rätta Issues, men då skulle jag ljuga! Istället för att faktiskt göra detta, städade jag mitt rum, hjälpte till med middagen (yes, really), och spelade The Sims 3.

Jag lyckades dock rätta fyra kapitel och har bara fem kvar, så ändå lite progress! Nu tänkte jag faktiskt gå och lägga mig och åtminstone försöka sova!

Bella kom tillbaka med min bok idag, färdigrättad och allt, så nur har jag lite jobb framför mig!
Är glad! :D
Har inte haft så mycket skrivlust på senaste tiden, förutom på något skojprojekt jag leker med, men nu känns det som att det är dags att ta tag i det igen.

Kanske, kanske

Satt hela kvällen igår och hela dagen idag (för att internet var bajs och låg nere) och rättade Issues, så jag är klar med det första steget. Har rättat alla fel jag kan hitta och meningar som jag redan nu var tvungen att skriva om, men det är inte klart än. Imorgon ska jag skicka iväg den till min kära vän Bella som ska få äran att kolla igenom den, leta fler fel som jag i min blindhet kan ha missat, och få säga vad hon tycker behöver ändras på.

Efter det ska jag läsa igenom den igen, för att kolla ytterligare en gång om det är något mer som behöver göras, innan jag börjar skriva om den på datorn. Samtidigt ska jag försöka lokalisera alla repliker en av killarna i historien har, eftersom jag har bestämt mig för att han ska prata med cockneyslang, samt göra dialogen lite mer brittisk och inte så textig.

När jag läste igenom den så insåg jag hur mycket jag faktiskt älskar den här historian. Jag struntar i om den blir publicerad eller inte, om inte så kommer jag antagligen gå till ett boktryckeri och trycka upp boken, bara för att.

Min lilla baby

När jag var inne på den här bloggen så hittade jag ett inlägg om något som kan vara det bästa eller värsta som har hänt mig.

Så nu har jag i princip tre månader på mig att fixa till Issues till näst intill perfektion, samtidigt som jag har tre månader på mig att skriva ett fantastiskt missiv (vad nu det är...covering note...cover letter, allt är en röra). Så jag flyttar fram rättningen av Issues till nu. NU. NU!

Det har börjat.
Och jag är livrädd.

Gissa vem som just satte punkt för sista meningen i epilogen? Jo, jag!
Har suttit i tio timmar och trettio minuter och kämpat med sista kapitlet (vissa timmar avdraget för att kolla på TV och tänka efter) men nu är första utdraget av Issues är nu helt klar, ligger säkert bland mina mappar och ska nu ligga och vila och vänta på redigeringsstadiumet.

Först ska jag njuta av det faktum att jag har skrivit klart ännu en bok.

Arbetar med kapitel arton just nu, och håller på att skriva ner allting som kapitlet innehåller...En sak är säker, nu börjar det bli lite drama här.

Vet ni vad jag inte ser fram emot?
Att läsa igenom/ta bort/skriva om och göra andra nödvändiga saker innan boken faktiskt är klar!
Vet att det är ett måste, men jag hatar att döda mina älsklingar.

Vet i alla fall än så länge att en karaktär ska tas bort, en annan karaktärs kärleksintresse ska försvinna och att det ska bli fler familjeinteraktioner of some sort. Systern och huvudpersonen måste bråka mer för att framhäva deras förhållande och en skilsmässa måste hållas igående. Ett vänskapsförhållande måste skrivas om för att läsaren ska förstå att det är viktigt och jag börjar fundera på om det är för många stora karaktärer.

Det är så lätt att ha idéer och allt är bara så bra. Man skriver och man njuter av fantasin, men sen när det väl kommer till det stadiumet då det börjar bli seriöst, då måste man tänka om och tänka logiskt och den där fantasin hämmas på något sätt.

Min klasskompisar och Asian Compadre Alex har gjort klart framsidan till boken och det var precis vad jag behövde en dag som denna. Är jätteglad och jättenöjd med resultatet. Den är precis som jag vill ha den.

Tack Alex! <3

Efter att jag skrev ett långt gnällinlägg om min oförmåga att skriva eftersom jag kände mig värdelös så tog jag mitt lilla prickiga block och en penna och skrev klart kapitlet och började på nästa kapitel.
Grym fail!

Men jag har i alla fall avslutat ännu ett kapitel och ikväll tänkte jag ägna mig åt kreativt skrivande i brist på annat att göra. Kanske hinner vi (jag) bli klara med ännu ett kapitel. Det är inte långt kvar nu!

Lekte med en ranom bild från deviantART också, och har kommit på hur jag vill att bokomslaget ska se ut!
Mina photoshopskills är så jävla pro dessutom. Jag har lyckats både skriva och färglägga! :D
Är ganska bra på photoshop egentligen

Sitter och skriver lite på kapitel sexton på boken. Har varit en paus nu eftersom jag klumpigt nog glömde blocket i Bellas kiosk under en period. Men nu är det på gång igen, och jag har skrivit klart kapitel femton och skrivit tre sidor på kapitel sexton. Sakta men säkert!

---

 

 

I went outside on the porch and sat down on the stairs, leaning my elbows on my knees and my head on my cupped hands. I stared out down the road and at the nearby houses, all of them holding the same quality as Adam’s parents’. When we had first arrived I had honestly thought that this couple of weeks would be filled with fun and a time out from reality, but I realized now that it would be just like in London with me being pissed off at Josh for ignoring me, and ignoring Dave because of his bad behaviour. The scene had changed but the plot and the characters remained the same.

 

It bugged me that I could be so naïve to even think that it would be different as long as we were somewhere else than home.

 

“You stupid girl,” I muttered to myself.

 

“You know, it’s considered a mental illness to be talking to oneself.”

 

The sudden noise made me jump and as I did so I looked over to see who had snuck out on me. The voice I heard matched the face I saw when my heart had calmed itself down.

 

“Wanker,” I said and turned my gaze away from Josh. He sat down beside me and took his cigarettes from his pocket, in his other hand he held a beer. “You starting early or what?”

 

“It’s been a long drive, you want one?” He offered the packet to me and I shrugged and took one out. He lit his cigarette and then handed me the lighter. After that we just sat silent for a while, smoking our cigarettes and gazing out on the scene before us. It reeked of awkwardness, and it didn’t get any better when he turned to me with a confused look and said, “What’s with the cold shoulder this morning? Are you angry or something?”

 

This was the perfect opportunity, the moment I had been waiting for to tell Josh all the emotions that rushed around in my body regarding him and his shitty attitude. It was the perfect opportunity for us to have the talk and solve things between us so that we could go back to normal, because it was obvious that it would never be anything romantic spiraling. It was the perfect opportunity, but as usual I fucked it up.

 

“I was just tired, it was early…you know.”

Det känns som att jag inte kan skriva fort nog, för storyn vill bara ut, den vill visa sig och den vill ha kritik och beröm. Den vill bli läst. Men det går inte snabbt nog.

Nu har jag i alla fall gjort små 'outlines' för alla de kapitel som är kvar (7 stycken) så nu vet jag precis vad jag ska skriva om. Nu behöver jag bara göra det. Är snart klar med kapitel 14 och det är jag glad över, det har varit ett jobbigt kapitel och jag har under detta kapitlets gång hittat massor av saker som jag måste ändra eftersom min historia ändrades drastiskt helt plötsligt.

Men jag tror att det kommer bli ganska bra, så med detta säger jag godnatt för nu ska jag lägga mig och kolla på Vampire Diaries.

Kapitlet kommer med största sannolikhet bli klart ikväll.
Jag har skrivit lite på alla möjliga ställen, på bussarna till och från jobbet, idag när jag väntade på ett Xumbapasset jag skulle hålla i skulle börja, och igår när jag låg och kollade på CSI-trilogin och Criminal Minds.
Har hela outlinen till kapitlet klart och väntar bara att orden ska fylla i alla detaljer.

Snart så!
Så länge kan ni få ett smakprov av kapitlet;

---

 

You know it’s summer when you and your friends starts wearing shorts and a top and only complains a tiny but about the cold. And summer must be the greatest time of the year, no discussion. At east that’s what I thought, until I met Cole Bourdon.

 

Cole wasn’t the average talkative guy like the rest of the bunch. Instead he mostly lurked around in the background looking grumpy and glaring at people as soon as they even thought about talking to him. It was the guys (and Tangerine for some reason) who dared to even cross his path (the guys treated him like anyone else, joking and stuff even if the repeated response was silence). But when summer came he got started. It was too hot, too crowded, too much noise, and, on top of it all, Cole was allergic to pollen, which made him sneeze like a loon, and then complain about it.

 

Because of Cole’s characteristic whining that had started a few weeks earlier, I was surprised when he tagged along today. There was this mini festival with a lot of awesome bands and it had everything that he detested; big crowds, loud noises, a lot of grass, and as the cherry on top; it was a bright, cloudless, sunny day, rare for the English weather. Despite all of that here he was, enjoying himself. My theory was that he just didn’t want to be the only one who didn’t go to this and then had to stand the other guys talk non stop about how cool and awesome Enter Shikari was, which was the reason why we had gotten them to join us in the first place.

 

Us girls had just settled down on the grass after an awesome performance by Pendulum and the roadies were busy redoing the stage and doing roadie stuff to prepare for Hadouken! who were next in line. I lit up a fag and stared up at the sky above. Mandy, Tangerine and Fran (who were the only ones to like this kind of music enough to pay to see it) followed my example, except the smoking part.

 

“I don’t think I’ve ever experiences this kind of weather before,” Mandy said and stretched her hand towards the sun.

 

“I know,” I agreed. “It’s like God wanted us to enjoy this.”

 

“God doesn’t exist, you know,” Tange piped in.

 

I patted her head and sucked on my cigarette. “I know my dim friend. And you know that it’s just a figure of speech.” I was strangely in a really good mood for being me and considering everything that went on in my life, but how could I not? I was at the greatest mini festival ever, which contained nearly everyone of my favourite bands, the sun was shining and I had my cigarettes, which I more or less chain smoked between gigs.

Jag är klar med kapitel tolv på boken, och har skrivit en checklista med saker som händer i kapitel tretton, så jag har något att göra om det blir en seg dag på jobbet imorgon!

Utdrag as promised!

---

 

New year’s were celebrated at the Twins' place with everyone we knew, and some we didn’t know too. It had been the greatest party known to the history of parties, with a lot of dancing (the guys danced too and that ought to count for something), a lot of drinking and a lot of shouting as the countdown to the new year started. Mandy’s and Mary’s parents had not been happy with them when they had gotten home and had found the house in such trashed state (they may have forgotten to mention the involving of sixteen other people. As far as Mr. and Mrs. Ross knew, it would be only us girls).

Yes, time passed by with such speed that it was impossible to keep up with it. Days turned into weeks, weeks to months and before we all knew it, our A-levels were done, everything got warmer and college ended. We were free, at least until the end of summer when some of us would go to uni (I wasn’t included in that group).

With time’s movements came everything from birthdays and wild partying to slow film nights at Dave’s place and hangover lunches at Burger King, but all those things blurred together into one massive memory and a feeling that we had had a good time.