Satt och tittade igenom en gammal deviantART och upp kom bilder på Angel, och det var som ett slag i magen. Det har snart gått ett år sen de försvann, och jag tänker inte på dem så ofta som jag borde göra, men just nu, 03:25 på morgonen så insåg jag hur mycket jag saknar dem.
Jag saknar sättet som Angel grävde ner huvudet i knäet när hon ville bli kliad, och sen grävde ännu djupare om man slutar. Och hur hon alltid la huvudet på sne när man sa något till henne som hon inte förstod.

Och jag saknar hur Undis morrade när man kelade med henne, och sen morrade när man slutade. Jag saknar hur hon alltid trängde sig för att få en bättre plats när man kelade, och hur hon alltid strosade iväg för sig själv när man var ute på promenad.

Usch. De var aldrig en större del av mitt liv utanför livet om ni förstår vad ni menar. Hundar har aldrig varit min passion utan de har bara strosat omkring i huset, bara varit där, men för mig har det alltid räckt. Och nu när de inte är det längre, så är det faktiskt ganska tomt.

Usch, usch och dubbelusch