Satte just punkt för den sista meningen på kapitel fyra, och vad kan jag säga.

Jag mår typ dåligt över vad jag har skrivit, jag äcklar mig själv med mina egna ord, och upplever smärtan som jag utsätter min huvudkaraktär för, både den psykiska och den fysiska. Men samtidigt älskar jag det. Inte på ett sadistiskt, skumt sätt, utan för att jag lyckas få mig själv att känna sånt obehag med endast en påhittad historia.

Snart börjar i alla fall den riktiga historian komma, det som boken egentligen revolverar runtomkring. Nämligen Dougie. Jag kunde inte förmå mig att byta namn på honom. Det går bara inte, Dougie är Dougie. Och det är inte för att Dougie är en sadistisk kvinnomisshandlare med emotionella problem, utan därför att jag tänker på den "riktiga" Dougie när jag skriver om "karaktärsDougie", precis som Duncan fick behålla Jones som efternamn eftersom jag ville ha en påminnelse om vem det egentligen är. De enda som har fått byta namn totalt är Tom och Harry, för annars skulle det bli för uppenbart.