När man skriver en historia så säger alla hur viktigt det är att ha en plan över hur man ska göra, vad varje kapitel ska gå ut på och hur storyn ska utveckla sig. Och ja, det är grymt viktigt att ha en sådan plan, men man får samtidigt inte ha en alltför strik plan. Har man det så fastnar man lätt i det spåret och det hämmar skrivandet.

Dessutom så finns det då ingen plats för karaktärerna att göra som de vill. Man läser hur författarnas karaktärer får egna liv och berättar hur det egentligen ska vara. Vissa kallar det löjligt, men jag håller med dem.

När jag började skriva Issues så hade jag en plan, jag visste vad som skulle hända, jag visste vad karaktärerna skulle genomgå, men de höll inte med mig. Inte alls. En av mina karaktärer blev ett tag en konkurrent, någon med samma mål, och helt plötsligt ville huvudpersonen inte alls ha killen jag hade valt åt henne, killen som hela storyn i grunden handlade om. Hon ville inte ha honom, utan en annan. Hon ville också ta hjälp av en kille som jag bara avsatt som en biroll, någon som var en del av hennes förflutna. Vad kunde jag göra förutom att låta henne få som hon ville? Hon är ju trots allt huvudpersonen, jag hade inget val.

Min plan förändrades, storyn tog en ny vändning och helt plötsligt satt jag med en historia som inte var den jag hade i åtanke, men det är inget att vara ledsen över. När man lär känna sina karaktärer så visar de nya vägar, nya sätt att göra historien ännu bättre. Man måste alltid vara beredd att kompromissa med sina karaktärer, annars kommer berättelsen att kännas krystad och framtvingad. Men ibland kan man inte heller ge sina karaktärer allt de vill ha, det skulle leda historien på villovägar totalt och läsaren skulle glömma bort vad det egentligen handlar om. Oftast så förstår karaktärerna det, och kräver inte mer än vad historien behöver.

Varje karaktär ger dig ett unikt äventyr, de har alla en egen historia som har tagit dem till där de är idag. Man måste utforska dessa bakgrundshistorier för att få en bättre förståelse varför karaktären reagerar på ett visst sätt och pratar på ett visst sätt. Ibland krävs dessa bakgrunder mer detaljer och ibland behövs de knappt. Men oavsett så finns det alltid en historia bakom en historia, och en historia bakom den historian. Det är bara att prova sig fram och hitta det som passar.

Mitt skrivande går grymt dåligt just nu. Kan inte riktigt fokusera på texten och vill egentligen bara bli klar med bokjäveln nu, men allting jag skriver känns så tråkigt och enformigt, som att historien inte kommer någonstans utan bara står och trampar i cirklar. Det är grymt jobbigt speciellt eftersom jag har NaNoWriMos stora gyllene regel som blinkar i neon framför mina ögon.

Men det funkar inte! Det funkar bara inte! Och det jobbigaste är att jag redan har hela historien utplanerad, men det tar sin tid att komma dit!

Usch och fy för skrivblockeringar!!! :(

Du bränner alla dina pengar på material
Vem behöver kläder och smink när man lika gärna kan köpa den där pennan och den där boken som ska hjälpa dig bli en bättre författare och som ger nyttiga tips?

Skrivblocket och pennan är alltid nerpackade först i ALLA väskor
Hur annars ska du kunna skriva ner alla viktiga tankar som dyker upp när du minst anar det?

Du blir upprymd när du ser ett gulligt skrivblock i affären
Om du ser flera stycken så får du ångest och vet inte vilket av dem du ska köpa. Oftast slutar det med att du köper allihop eftersom du anser att det är en investering.

Du hela tiden tänker; "Hur kan jag använda det här till boken?"
Det spelar ingen roll om du går ut och tar en promenad eller har ett djupt samtal med din bästa kompis. På något sätt arbetar din hjärna redan med att byta ut namnen, platserna och skapa konversationer om det som är anpassade till dina karaktärers personligheter.

Du har oregelbundna nattider
Ingenting stoppar ditt skrivande, inte ens vetskapen om att du ska vara i skolan/på jobbet om tre timmar och du inte har sovit någonting.

Du besöker hemsidor som dina vänner aldrig har hört talas om (både för research och forum)
Och när de frågar säger du; 'Åh du vet, den där...' och sen är det ändå ingen som förstår.

Du läser och noterar du viktiga saker i huvudet utan att tänka på det
Sättet den författaren skrev på, eller hur den författaren alltid använder just de orden. Oavsett vad du läser så är det allting någonting du lägger märke till och sedan inte kan släppa. Mest för att du knappt vet om att du har noterat det.

Du har dissat dina vänner bara för att skriva istället
"Nej alltså jag har inte tid just nu, jag måste skriva klart det här kapitlet!"

Du är distraherad i skolan/på jobbet
Istället för att göra det du ska sitter du och skriver på den nya idéen du fick så snabbt du kan så att den inte ska försvinna. Om du inte gör det sitter du förtvivlat och tittar ut genom fönstret/på klockan och tvivlar på dig själv som författare och börjar ifrågasätta om du kanske har fått en skrivblockering.

Tomt stirrande framför sig är din specialitet
Du kan sitta i timmar och bara stirra och tänka på egentligen ingenting och ibland undrar folk om du har dött.