Om någon skulle ha frågat mig innan jag började läsa den här boken, vad den handlade om, skulle jag bara ha vänt på den och citerat direkt från baksidan. Om någon skulle fråga mig idag, skulle jag antagligen göra samma sak. Det är inte det att jag inte vet vad den handlar om, det är bara så att det känns omöjligt att förklara eftersom det är en djupare, psykologisk mening med alldeles för många trådar att hålla reda på samtidigt som den är så simpel. En medelålders man, trettonårig psykisk flicka, en underbart snygg skådespelare, en enarmad poet, en hotellreceptionist med en pinne uppkörd i röven, en man i fårskinnsdräkt och tre horor.

Precis som Murakamis andra böcker så lämnade Dance Dance Dance en känsla efter sig. En känsla av att man förstår världen som det kapitalistsamhället det har blivit, lite bättre.

You just have to keep on dancing.