Drake - So Far Gone

RnB har ju aldrig riktigt varit min stil.
Okej, där ljög jag, jag önskade mig R Kellys album i julklapp för ett x antal år sen...
Men nu för tiden är det inte riktigt det jag sitter och lyssnar på, på dagarna, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag kämpade mot lusten att bara snabbt lyssna igenom alla låtarna, så det var inte kärlek vid första...öronkastet? Trots det var det ett skönt sound, om man inte gör något annat än och sitter. Det är ganska repetivto ch efter ett tag blir jag uttråkad och grym rastlös.

Vid femte låten sitter jag nästan och gråter och vill bara stänga av. Mamma håller med mig, och det gör även systeryster. Efter sjunde låten klarar jag inte mer och spolar snabbt igenom resten av låtarna, men hittar ändå ingenting som gör att jag vill lyssna på hela.

Kudos för snyggt cover i alla fall, men;





N-Dubz - Against All Odds

Jag såg en dokumentär om det här bandet en gång. Jag kommer ihåg att jag blev nyfiken, och här sitter jag nu, månader senare och lyssnar på deras album, för att se om de har en ärlig chans.
Första intrycket ger mig en partykänsla, och redan in på första spåret inser jag att det här är något jag faktiskt kan tycka om. Inte nog med att de har den där brittiska charmen, de har även inslag av house och electronica, blandat med någon form av dubstep.
Nu är ju inte jag någon musikexpert så jag säger säkert bara ett par ord som jag tycker passar, men jag får i alla fall den känslan.

Texterna är komiska och en aning barnsliga. Pratar om otrohet och de frågar sig själva hur man gör slut med någon när man är nykter. Mycket handlar också om deras framgång och hur deras liv är i allmänhet.

Dessutom är det en fras som upprepas i princip på varje spår, och då börjar man undra om man verkligen lyssnar på en ny låt, eller om det är samma. Men trots det, och att alla låtar har på ett ungefär samma beat, så sätter de sig ändå.





The Hoosiers - The Illusion of Safety

Jag är van vid The Hoosiers gamla stil med lite sköna beat och catchy sånger, så när första låten kom med någon festliknande poprockstil fick jag mig en chock. Inte att säga att låten på något sätt var dålig, tvärtom, men liksom så mång andra artister, så har The Hoosiers insett vad som gäller inom musikvärlden och hakat på trenden.

Det är ju lite av en besvikelse, att gå från ett sound till ett annat, men då får man se på det från en annan vinkel, och låtsas att det är ett helt nytt band utan någon historia inom industrin. Och om man då dömmer dem så, så har de lyckats skapa ett härligt, good-feeling album.

Tredje låten påminner om deras tidigare stil, och sen återgår de till det nya, men med texter som den förra. Jag blev specielt förtjust i raden; "I like everybody, but not everybody likes me."